FAKTA - Trä och olika träslag

Människor har i alla tider använt naturen för att skapa sig en bra tillvaro.  Ett viktigt exempel på detta är människans förhållande till träd och trä. Träden har alltid funnit nära människor och har av arbetande händer förvandlats till kultur med en stor variation av föremål och byggnader.  Allt från det mest vardagliga bruksföremålet till konstverk och byggnader med starka symbolvärden. Av trä har vi skapat både för arbete och för rekreation, till exempel hus, möbler, köksredskap, kugghjul, kvarnhjul leksaker, skulpturer och musikinstrument för att nämna några.  

Att trä är så användbart beror bland annat på den stora variationsrikedomen som finns i olika träslag. De har alla olika egenskaper, något som människor känt till väldigt länge och som de också har utnyttjat.

Exempelvis är eken hård och mycket rötbeständig. Därför har den historiskt använts mycket till båtar och skepp. Nu använder vi ek i möbler och inredning, stängselstolpar parkettgolv och tunnor för vin och whiskey.  Linden däremot är mjuk och lätt och är därför lämplig att snida och skulptera i. Den kan också användas till proteser. Björk och bok är smaklösa och är därför lämpliga som köksredskap. De är också väldigt vanliga i möbler. Historiskt har de på grund av sin vanliga förekomst i olika delar av landet varit vanliga till redskap. Tallen kan användas inom husbyggnad och timring och har tidigare även varit viktig för tjärtillverkning. Granen har använts mycket till gärdsgårdsvirke. Den används mycket som konstruktionsvirke i hus men när granen är tätvuxen och av hög kvalitet används den också till fiollock och gitarrer på grund av dess goda akustiska egenskaper.

Ibland när ett och samma föremål kräver olika egenskaper i sina delar kan flera träslag användas i samma föremål. Det gäller exempelvis i traditionella träräfsor som ska ha lätta skaft, sega och ganska hårda räfskammar och mycket hårda och glatta räfspinnar. Till skaftet lämpar sig gran, al eller ytveden av ask. Krokvuxen björk eller svallved av björk har de egenskaper som krävs till räfskammen. Pinnarna görs allra helst av syren enligt många slöjdare.  Även i vagnshjul av trä används olika träslag eftersom de olika hjuldelarna har olika krav på hållfasthet seghet och slitstyrka. Ekrarna görs av ek vilket till och med hörs på namnet. Till navet krävs ett riktigt svårkluvet träslag. Här har alm eller masurbjörk varit vanligt och till hjullötarna passar exempelvis ask.

Egenskaperna hos olika delar och växtsätt är också användbara för att skapa funktionella och hållbara föremål. Krokvuxna delar blir svängda föremål som möbeldetaljer, handtag, skedar och slevar. Av rotben, trädens övergång mellan rot och stam var det tidigare vanligt att tillverka bärande konsoler för takbjälkar, båtspant och vävstolsgavlar.

Nu för tiden är det inte så vanligt med träräfsor, trähjul och konsoler av rotben. Trä har i många lägen blivit utbytt mot plast och olika mataller och kompositmaterial. I vissa lägen är det nödvändigt för att svara upp mot hållfasthet och funktion. I andra fall är trä ett fullgott material och i många lägen det bäst ur klimatsynpunkt. Det är både förnyelsebart och en kolsänka. (läs mer om kolsänka här)

Det finns många fördelar med att använda trä i allt från flervåningshus till köksredskap, leksaker, möbler och inredning. Att plastbanta i köket och välja trä i stället för plast är därför ett viktigt ställningstagande, både för klimatet och för den egna hälsan.

Läs mer om trä och olika träslag på  webbsidan Slöjden i skogen eller i boken Slöjden börjar i skogen.

 

Text: Helena Åberg, länshemslöjdskonsulent i Sörmland, jan 2016

ARTIKEL - Träd och trä - en kolsänka?

Foto: Lars Petersson

Foto: Lars Petersson

En kolsänka är ett ställe som binder grundämnet kol så att det förhindras att förenas med syre och bli till koldioxid.

 Koldioxid är en gas som nämns ofta i klimatdebatten. Ett överskott av koldioxid i atmosfären har en negativ  påverkan på klimatet, det är de flesta forskare överens om. Träd som växer  tar upp koldioxid ur luften och använder det i fotosyntesen, som med hjälp av solljus, och tillsammans  med  vatten och näringsämnen ur marken, producerar syre  och kolhydrater. Kolet binds  på det här sättet i trädets ved bevaras där om trädets fälls och används till byggnader eller slöjd. Men om veden blir till pappers- massa eller bränns frigörs det lagrade kolet till koldioxid.

 Om du vill slöjda någorlunda koldioxidneutralt, fäller du bara  det eller de träd du behöver, slöjdar så mycket  som möjligt av materialet, komposterar spån och andra rester, samt planterar nya träd. Gör saker som håller länge och som går att reparera. Så länge det slöjdade föremålet brukas och bevaras är kolet bundet till materialet. Spån och sådant  som inte kan användas tillför kol till marken genom nedbrytningen i en kompost. De nya, unga träden tar upp koldioxid ur luften för att, genom fotosynte- sen, producera syre  och kolhydrater.

 Men det är först när skogens krontak sluter sig som man kan räkna med  att skogens träd tar upp mer koldioxid än vad som avges från marken. Skog, träd och slöjd ingår gemensamt i ett ekologiskt kretslopp som kan påverka våra utsläpp  av växthusgasen koldioxid.

Text och foto: Lars Petersson, länshemslöjdskonsulent Örebro 2011
 

 

ARTIKEL - Näver, ett mångsidigt material

material_naver.JPG

Näver är ett material som använts mycket länge av människan. Arkeologiska fynd berättar att näver användes till taktäckning för över 5000 år sen. Text: Göran Posthuma

Det finns också belägg för att näver användes som underlag att sova på under stenåldern. Eftersom näver är vattentätt kan det även användas som fuktspärr vid husbyggen, t.ex. mellan husgrund och syllstock. Björknäver var tillsammans med trätjära fram till 1600-talet en av de största exportprodukterna från Norden.

Inom slöjden har man tampat burkar, flätat kontar, fat, skor och korgar. Nävret har använts till sulor i skor, näversänken och flöten. I Nordamerika använde indianerna näver till sina kanoter. Anledningen till den stora variationen på produkter kan vara nävrets motståndskraft mot röta och svampangrepp, förmågan att bevara lukt och smak i föda, att det inte släpper igenom vatten och att det flyter. Om nävret skördas försiktigt tar inte björken så stor skada och kan överleva, efter lång tid får björken nytt näver, det är dock av sämre kvalité. Björk finns i hela landet, därför borde man kunna få tag på slöjdnäver lokalt i hela landet, höga krav ställs dock på kvalitén för slöjdnäver och därför importeras mycket näver från Ryssland för att tillgodose behovet.

Näver innehåller tjära och antänds lätt. Det brinner lätt och länge och är därför utmärkt att tända en brasa med. När näver brinner uppstår en svart rök på liknande sätt som när tjärstubbar brinner. Den tjära som finns i näver kan utvinnas genom torrdestillation på samma sätt som man utvinner trätjära ur ved. Tjära som utvinns ur näver av god kvalité blir en prima produkt som kan användas till lädersmorning och träskydd. Om man blandar björktjära med bivax så får man s.k. ryssolja som användes som lädersmorning. Benämningen ryssolja kommer av att många ryssar använde den och den starka doft den hade.

Om man håller ett stycke näver över elden så kommer näveroljan ut. Förr i tiden skrapades oljan ihop och tuggades till dess det blev en seg massa, som användes som lim. I Västerbotten kallades det neverkwe. Limmet användes redan under stenåldern till att fästa pilspetsar på skaften. Det har även använts till att laga porslin med. Nävrets limämne används också vid tillverkningen av näverlurar och till knivskaft.

Näver består av korkvävnad och är det yttersta vävnadsskiktet i trädets bark. Det näst yttersta vävnadsskiktet kallas silvävnad. Korkvävnaden består mest av döda korkceller med inlagrat korkämne (suberin) och vax. Detta gör att vatten och gaser har svårt att tränga igenom nävret, det tar därför inte heller upp vatten nämnvärt. Cellerna kittas ihop med barklignin vilket bidrar till att göra nävret tätt. Förekomsten av suberin i nävret gör det motståndskraftigt mot bakterie- och svampangrepp. Näver innehåller dessutom många hartser, vilket gör det än mer beständigt mot röta. Det förekommer betulin i nävret, en sorts terpentin som ger den vita färgen.

Nävret har inte några kända negativa effekter när man slöjdar i det.

På en avverkningsmogen björk kan näver ge större intäkt än resterande del som massaved (Träcentrum).

Text: Göran Posthuma, länshemslöjdskonsulent i Jämtland, 2011
Foto: Heléne Wallin
 

 

 

FAKTA - Giftiga träslag

Gullregn.  Foto: Heléne Wallin

Gullregn. Foto: Heléne Wallin

Gullregn

Inom släktet Gullregn finns två arter:  sydgullregn (L. anagyroides) och alpgullregn (L. alpinum). Bägge arterna har sitt huvudsakliga utbredningsområde i mellan- och sydeuropa. Den kan dock sprida sig spontant även till våra breddgrader. I våra trädgårdar planteras vanligen en hybrid mellan de två arterna hybridgullregn (L. ×watereri). Gullregn är en mycket uppskattad prydnadsväxt som blommar intensivt och vackert på försommaren.

Det sega och hårda träet har länge framhållits som vackert och lämpligt till slöjd- och snickeriarbeten.  Hela växten är dock giftig. Giftigast är växtens frön som bildas i baljor, liknande ärtskidor, efter blomningen. Om frön eller blommor äts framkallas illamående och kräkningar. Stora mängder kan orsaka medvetslöshet. Vid bearbetning av träet kan allergiska reaktioner uppstå av spån och damm. Undvik hudkontakt med spån och damm, framförallt från färskt material av gullregn. Om någon äter mer än 5 frön eller stoppar andra växtdelar i munnen bör giftinformationscentralen kontaktas för rådgivning. Ring 112 och begär giftinformation.  Föremål som tillverkats av gullregn är olämpliga att använda vid all typ av kontakt med livsmedel.

Idegran

Den enda art av idegran som är vildväxande i Sverige är (Taxus baccata). Idegranen växer långsamt, men den lever desto längre. Man uppskattar att den kan bli upp till 2000 år inom sitt huvudsakliga utbredningsområde som är södra, västra och centrala Europa, nordvästra Afrika samt mindre Asien och norra Iran. I Sverige växer idegran vilt i Götaland. På östkusten är den härdig ungefär upp till Gävle. Även på Öland och Gotland finns tämligen stora bestånd. Den är fridlyst i tio län. Idegranen blir som ett litet till medelstort träd vars blad (barr) är gröna året om. Det kan bli 10–20 meter högt. Barken är tunn, mjuk, brun och fjällig. Barren är lansettlika, platta och mörkt gröna; ovansidan av barren är glansiga medan undersidan är matt. De blir 1–4 cm långa och 2–3 mm breda. De sitter arrangerade i spiraler runt kvisten.

Idegran har ett hårt och starkt virke som är eftertraktat för snickeri. Ytan kan poleras till hög glans. Svartpolerat kallas det tysk ebenholtz.

Virkets styrka och seghet gör att det gärna används till att tillverka långbågar (pilbågar). Under medeltiden skattades idegransbestånden hårt i England just för tillverkning av långbågar.

Hela trädet, barren, den färska veden och dess frukter är giftiga, dock inte själva fruktköttet, utan endast fröna i frukten. Honkotten är den del som har den giftiga kärnan (fröet). Varje kotte innehåller bara ett frö som omges av ett köttigt fröhylle som blir en rund, mjuk, starkt röd bärliknande frukt, 8-15 mm i diameter. Den röda färgen gör att de ser goda ut. Om någon ätit fler än fem frön av idegran skall Giftinformationscentralen kontaktas omedelbart på telefon 112, begär giftinformation. Förtäring av idegranens frön kan ge magbesvär, i vissa fall hjärt- och allmänpåverkan.

Hästar är extra känsliga för idegranens gift och tidigare har utrotningsförsök gjort intill beteshagar för husdjur.

/Lars Petersson och Thomas Lööf, maj 2012

TIPS - Att torka och rötskydda virke

Katning är en metod som består av att man tar bort en del av barken på en växande tall för att på så sätt stimulera trädet att producera feta kådämnen i veden för att reparera skadan. Virket blir på så sätt mer motståndskraftigt mot rötangrepp.

Read More

TIPS - Rötter

Rot är ett utmärkt slöjdmaterial som man oftast gör korgar av. Rötter är också bra när man ska sy ihop andra material. Foto: Göran Posthuma
Rot är ett utmärkt slöjdmaterial som man oftast gör korgar av. Rötter är också bra när man ska sy ihop andra material. Foto: Göran Posthuma

Rot är ett utmärkt slöjdmaterial som man oftast gör korgar av. Rötter är också bra när man ska sy ihop andra material, och kan till exempel fungera som söm på en svepask. Med rot kan du också fästa ris vid ett kvastskaft. Oftast används rötter av björk och gran. I din jakt efter rötter att slöjda med, sök efter mark där det är lätt att gräva – till exempel gamla torvtag, dikeskanter eller sandtag. Om du finner ett bra rottag, var rädd om det. Det kan du ha glädje av under många år.

Gräv försiktigt

Man kan gräva rötter hela sommaren och hösten. Men innan du börjar gräva, var noga med att ha markägarens tillstånd. Gå försiktigt fram så att du inte skadar trädet. Undvik att ta för mycket rötter från samma träd. Täck över de rötter som blir kvar, så att nya växer ut. Undvik även att dra rötter i mark med värdefull växtlighet – till exempel kan mossor, som växer långsamt, ta stor skada. I övrigt mår marken bara bra av den bearbetning som rotdragandet innebär. När markskiktet rörs om får nya frön lättare att gro.

FAKTA - Bark och sly

Risslöjd är en anspråkslös variant av husbehovsslöjd som kan resultera i många sorters föremål. Om du vill ta ditt eget sly, fråga då först markägaren om lov.

Read More

FAKTA - Bast

Bast är ett spännande material att slöjda i. Tunna "spånor" av trä eller bark som kan tvinnas och flätas till starka bruksföremål.

Read More

FAKTA - Näver – ett måste i köket

Näverburk – ett måste i köket

Nävern är utmärkt att förvara mat i. Den är smakfri och tar inte åt sig vare sig lukt eller arom från livsmedlet. En näverburk är också lagom tät för att ha mat i. Den blir inte kondenstät, maten behåller sin arom och fräschör. Nästa gång en plastburk blivit repig och ful, köp en i näver i stället.

Näver är ett tacksamt material att slöjda i – det är hårt, tätt och står emot röta på ett utmärkt sätt. Ofta används det för att slöjda korgar, askar och burkar. Om du vill prova att slöjda i näver, finns några olika tekniker att välja på. Genom att först skära smala remsor av nävern, går det att fläta den – till exempel till korgar eller burkar. Det går också att vika kärl av större näversjok, som sedan sys ihop med lintråd eller björkrötter. Näver har en hård yta och behöver inte ytbehandlas. Men du kan förstås måla i dekorativt syfte – använd linoljefärg eller äggoljetempera.

Hur utvinner man näver? Björknäver är den näver som lämpar sig bäst för slöjd. Näver från glasbjörk passar bäst som slöjdmaterial då vårtbjörken ofta har en sprucken och grövre yta. Det är lättast att ta näver på våren när trädet savar, den släpper då nästan av sig själv. Det är viktigt att lära sig tekniken, så att man inte äventyrar trädets överlevnad. Man får inte skära så djupt att man kommer ner till tillväxtlagret. Det allra bästa är att ta näver från träd som ska fällas, eller är alldeles nyfällda. Andra näverliknande material som också används i slöjdsammanhang är rönnbark och lindbark. Båda två är hårdare och lite svårare att bearbeta än näver från björken. Men man måste alltid ha markägarens tillstånd för att ta näver – det ingår inte i allemansrätten!