FAKTA - Järn

I en smidesverkstad. Foto Ulf Huett

I en smidesverkstad. Foto Ulf Huett

Att bearbeta malm och smida järn är urgamla kunskaper – båda är energikrävande och lämnar oönskade rester efter sig. Hantverksmässigt smide sker ofta vid koleldade ässjor, det vill säga öppna härdar. Metoden ger sot och svavelföroreningar. Hantverksmässigt smide sker ju i blygsam skala, och i jämförelse med andra föroreningar är problemet marginellt. Men på sikt behöver man naturligtvis finna mer hållbara lösningar.

En ändlig naturresurs Smederna använder både nytt järn och järnskrot i sin produktion – järnet framställs oftast industriellt. Järnmalm är en ändlig naturresurs som kan återanvändas. Malmen bryts i Sverige, men exporteras och förädlas i stor utsträckning utomlands. Storskalig järnhantering har bättre energiutnyttjande och bättre rening än småskalig. Järn kan återanvändas, men förlorar i kvalitet för varje gång det återvinns. Idag finns det så många olika legeringar att det kan vara problem att använda nytt järnskrot.

Olika ässjor Det finns olika typer av ässjor: kol- och gaseldade, till exempel gasolugn. Den koleldade ässjan ger smeden flexibilitet, han kan värma just den biten av järnet som man vill bearbeta. I gasolugn värmer man hela stycket, vilket begränsar arbetet. Den traditionella ässjan eldas med stenkol. När stenkol brinner bildas sot och svavel. Sotet är den minst farliga av dessa föroreningar och går att samla med en stoftavskiljare på skorstenen. Svavlet går rätt ut i luften. Det går att köpa lågsvavligt kol – grossisten kan informera om svavelhalten i kolet.

Efterbehandling Smide som ska användas inomhus behöver inte efterbehandlas. Smidda produkter för utomhusbruk rostskyddsbehandlas oftast, traditionellt genom linoljebränning.