FAKTA - Lera

Lera har i alla tider fascinerat slöjdare och hantverkare runt om i världen. Lergods tar lång tid för naturen att bryta ned, och föremål av bränd lera tillhör våra äldsta arkeologiska fynd. Även om småskaligt krukmakeri står för en försumbar del av den totala miljöbelastningen, finns det anledning att göra hantverket så rent som möjligt. Idag undviker krukmakare att använda bly och andra tungmetaller. Det finns andra arbetsmetoder för den som vill minska påverkan på miljön.

Tre sorters lera

Den svenska krukmakartraditionen använder man sig av tre olika sorters lera: rödbrännande, gulbrännande och stengodslera. Den rödbrännande leran, som innehåller järn, finns i stora delar av landet. Den gulbrännande är rik på kalk och finns följaktligen i kalkrika områden. Stengodslera hittar man i Kullabygden runt Helsingborg och Höganäs samt i Fyledalen i Skåne. Om du vill gräva din egen lera, fråga då markägaren om lov först. Du kan ha tur och hitta ett bra material som är lätt att bearbeta. Men leran du gräver upp kan också visa sig innehålla sten och växtdelar. Innan du kan börja bearbeta den, behöver du då först torka, slamma och sikta den.

Bränning och miljön

Vid bränning av lera används ugnar med olika energikällor: el, gasol, olja, kol eller ved. Elugnar har en eluppvärmd kammare som är helt sluten. Gasolugnar har skorsten – gasol är dock en ren gas och brinner utan att farliga ämnen frigörs. Röken och resterna från olje-, kol- och vedeldade ugnar är ur miljösynpunkt jämförbar med den från villor och hus; oftast något renare då förbränningen håller så höga temperaturer.

Var aktsam med oxiderna

Färgerna som används vid glasering av lergods kommer ur metalloxider. En del är harmlösa ur miljösynpunkt – som järn-, tenn-, titan- och zirkonoxider. Men rester från andra oxider – till exempel de utvunna från mangandi, koppar, kobolt – bör man hantera med försiktighet. Ett sätt att oskadliggöra oxiderna är att "glasa in" dem. Man häller resterna i botten av en lerskål och bränner den. Metoden ska användas för glasyrrester som innehåller krom och nickel. Obs: Oxid av kadmium är det numera förbjudet att använda.

Glasyrer och farliga ämnen

Alla glasyrer som används vid krukmakeri innehåller farliga ämnen: kvarts som fungerar glasande; aluminiumoxid som gör att glasyren inte rinner av kärlet; ett eller flera så kallade flussmedel som sänker smälttemperaturen på glasyren – ofta uppkallas glasyren efter flussmedlet. En del flussmedel betecknas som vådliga och bör hanteras med stor försiktighet, bland andra bariumkarbonat, litiumkarbonat och bly. Blyglasyrer får inte användas i lergods som är avsett för mat. Detsamma gäller för glasyrer som innehåller kadmium. Många krukmakare tillverkar sina glasyrer själva. Med egen-mixade glasyrer vet du vilka ämnen du hanterar. Om du köper färdiga glasyrer är det svårare att ha koll. Tillverkarna vill inte gärna dela med sig av recepten och därför är påsens innehåll ofta anonymt.

Vax istället för glasyr

Istället för att använda glasyr, går det att behandla lergodset med vax. Efter bränningen polerar man ytan med till exempel bivax. Det ger ett vattentätt gods med vacker yta som håller sig fin så länge man inte diskar godset i varmt vatten, då smälter vaxet bort.