FAKTA - Trä och olika träslag

Människor har i alla tider använt naturen för att skapa sig en bra tillvaro.  Ett viktigt exempel på detta är människans förhållande till träd och trä. Träden har alltid funnit nära människor och har av arbetande händer förvandlats till kultur med en stor variation av föremål och byggnader.  Allt från det mest vardagliga bruksföremålet till konstverk och byggnader med starka symbolvärden. Av trä har vi skapat både för arbete och för rekreation, till exempel hus, möbler, köksredskap, kugghjul, kvarnhjul leksaker, skulpturer och musikinstrument för att nämna några.  

Att trä är så användbart beror bland annat på den stora variationsrikedomen som finns i olika träslag. De har alla olika egenskaper, något som människor känt till väldigt länge och som de också har utnyttjat.

Exempelvis är eken hård och mycket rötbeständig. Därför har den historiskt använts mycket till båtar och skepp. Nu använder vi ek i möbler och inredning, stängselstolpar parkettgolv och tunnor för vin och whiskey.  Linden däremot är mjuk och lätt och är därför lämplig att snida och skulptera i. Den kan också användas till proteser. Björk och bok är smaklösa och är därför lämpliga som köksredskap. De är också väldigt vanliga i möbler. Historiskt har de på grund av sin vanliga förekomst i olika delar av landet varit vanliga till redskap. Tallen kan användas inom husbyggnad och timring och har tidigare även varit viktig för tjärtillverkning. Granen har använts mycket till gärdsgårdsvirke. Den används mycket som konstruktionsvirke i hus men när granen är tätvuxen och av hög kvalitet används den också till fiollock och gitarrer på grund av dess goda akustiska egenskaper.

Ibland när ett och samma föremål kräver olika egenskaper i sina delar kan flera träslag användas i samma föremål. Det gäller exempelvis i traditionella träräfsor som ska ha lätta skaft, sega och ganska hårda räfskammar och mycket hårda och glatta räfspinnar. Till skaftet lämpar sig gran, al eller ytveden av ask. Krokvuxen björk eller svallved av björk har de egenskaper som krävs till räfskammen. Pinnarna görs allra helst av syren enligt många slöjdare.  Även i vagnshjul av trä används olika träslag eftersom de olika hjuldelarna har olika krav på hållfasthet seghet och slitstyrka. Ekrarna görs av ek vilket till och med hörs på namnet. Till navet krävs ett riktigt svårkluvet träslag. Här har alm eller masurbjörk varit vanligt och till hjullötarna passar exempelvis ask.

Egenskaperna hos olika delar och växtsätt är också användbara för att skapa funktionella och hållbara föremål. Krokvuxna delar blir svängda föremål som möbeldetaljer, handtag, skedar och slevar. Av rotben, trädens övergång mellan rot och stam var det tidigare vanligt att tillverka bärande konsoler för takbjälkar, båtspant och vävstolsgavlar.

Nu för tiden är det inte så vanligt med träräfsor, trähjul och konsoler av rotben. Trä har i många lägen blivit utbytt mot plast och olika mataller och kompositmaterial. I vissa lägen är det nödvändigt för att svara upp mot hållfasthet och funktion. I andra fall är trä ett fullgott material och i många lägen det bäst ur klimatsynpunkt. Det är både förnyelsebart och en kolsänka. (läs mer om kolsänka här)

Det finns många fördelar med att använda trä i allt från flervåningshus till köksredskap, leksaker, möbler och inredning. Att plastbanta i köket och välja trä i stället för plast är därför ett viktigt ställningstagande, både för klimatet och för den egna hälsan.

Läs mer om trä och olika träslag på  webbsidan Slöjden i skogen eller i boken Slöjden börjar i skogen.

 

Text: Helena Åberg, länshemslöjdskonsulent i Sörmland, jan 2016

ARTIKEL - Träd och trä - en kolsänka?

Foto: Lars Petersson

Foto: Lars Petersson

En kolsänka är ett ställe som binder grundämnet kol så att det förhindras att förenas med syre och bli till koldioxid.

 Koldioxid är en gas som nämns ofta i klimatdebatten. Ett överskott av koldioxid i atmosfären har en negativ  påverkan på klimatet, det är de flesta forskare överens om. Träd som växer  tar upp koldioxid ur luften och använder det i fotosyntesen, som med hjälp av solljus, och tillsammans  med  vatten och näringsämnen ur marken, producerar syre  och kolhydrater. Kolet binds  på det här sättet i trädets ved bevaras där om trädets fälls och används till byggnader eller slöjd. Men om veden blir till pappers- massa eller bränns frigörs det lagrade kolet till koldioxid.

 Om du vill slöjda någorlunda koldioxidneutralt, fäller du bara  det eller de träd du behöver, slöjdar så mycket  som möjligt av materialet, komposterar spån och andra rester, samt planterar nya träd. Gör saker som håller länge och som går att reparera. Så länge det slöjdade föremålet brukas och bevaras är kolet bundet till materialet. Spån och sådant  som inte kan användas tillför kol till marken genom nedbrytningen i en kompost. De nya, unga träden tar upp koldioxid ur luften för att, genom fotosynte- sen, producera syre  och kolhydrater.

 Men det är först när skogens krontak sluter sig som man kan räkna med  att skogens träd tar upp mer koldioxid än vad som avges från marken. Skog, träd och slöjd ingår gemensamt i ett ekologiskt kretslopp som kan påverka våra utsläpp  av växthusgasen koldioxid.

Text och foto: Lars Petersson, länshemslöjdskonsulent Örebro 2011
 

 

TIPS - Penslar och penselvård

Det lönar sig att betala lite extra för att få en bra pensel. En pensel av god kvalité släpper inte strån, håller färg och behåller spänsten i borsten under lång tid. För linoljefärg och äggoljetempera är penslar av svinborst bra. Penslar med svart svinborst är lite hårdare och lämpar sig bäst för linoljefärg. Till äggoljetempera fungerar penslar med vit svinborst bra. De är lite mjukare och äggoljetemperan behöver lite varsammare applicering än linoljefärg som kan jobbas ut mer för att få tunna färgskikt. En bra pensel blir bättre efter användning och god skötsel. Se köpet av en pensel som en investering för lång tid.

Ju enklare, ju bättre.

Traditionellt, hållbart måleri består av ett fåtal ingredienser. Färgen har två huvudbeståndsdelar: pigment och bindemedel. Linolja är ett bra bindemedel. Som pigment finns två alternativ: torra pulverpigment och pigment som är rivna i rå linolja = konstnärsfärger på tub. Välj alltid pigment och bindemedel av hög kvalité. I handeln brukar färg på tub klassificeras i nivåer som kan benämnas, hobby, semiproffs och proffsfärger. Linoljan ska vara av hög kvalité; kallpressad linolja bör vara grunden, sedan kan den förädlats genom kokning eller föroxidering för att förkorta torkningen/ härdningen av färgen.  Blekning förekommer också för att få en ljusare olja.

Ta hand om dina penslar

En pensel som använts med linoljefärg eller äggoljetempera rengörs bäst med ren såpa och ljummet vatten. Innan du ska tvätta penseln ren från färg efter målning är det bra att stryka av så mycket färg som möjligt mot en grov yta. En ohyvlad bräda är bra. Ta sedan en klick såpa i ena handen och med penseln i andra handen arbetar du in såpa ända in i botten på penseln. Behandlingen kan verka omild och våldsam, men en bra pensel tar inte skada av denna typ av rengöring.  Skölj med ljummet vatten. Vattnet får inte vara för varmt. Behaglig temperatur för händerna brukar vara en bra måttstock. Upprepa tvättningen till dess ingen färg är kvar i penselns borst. Restriktioner för hur mycket fett (olja) som får släppas ut i avloppet finns, men gränsvärdena blir aktuella när verksamheten närmar sig professionell yrkesverksamhet. Är du osäker och vill göra rätt tar du kontakt med din kommun.

Om du målar med linoljefärg behöver du inte tvätta penseln mellan de olika strykningarna. Den kan hänga i rå linolja. Det är viktigt att penseln hänger i oljan, det räcker alltså inte med att den står mot botten av en burk med linolja. Gör så här: Välj gärna en glasburk med skruvlock. Gör ett hål i locket som passar penselns skaft. Försök att få ur så mycket färg som möjligt ur penseln, först genom att stryka/ pressa penseln mot färgburkens kant sedan arbeta ur färg mot en grov yta, t ex en ohyvlad bräda. Häll rå linolja i burken och fixera penseln med t ex en klädnypa så den hänger fritt från burkens botten. Linoljan ska täcka hela penselns borst. När målningen med den aktuella kulören är klar tvättas penseln ur med såpa och vatten. Du ska inte blanda penslar med olika kulörer i samma burk.

Låt penslar hänga luftigt efter tvätt så de torkar ordentligt innan de läggs i lådor eller askar.

”Som kund kan du, genom dina val, ta ansvar för en hållbar produktion”

 

Text och foto: Lars Petersson, länshemslöjdskonsulent Örebro, jan 2016

 

ARTIKEL - Näver, ett mångsidigt material

material_naver.JPG

Näver är ett material som använts mycket länge av människan. Arkeologiska fynd berättar att näver användes till taktäckning för över 5000 år sen. Text: Göran Posthuma

Det finns också belägg för att näver användes som underlag att sova på under stenåldern. Eftersom näver är vattentätt kan det även användas som fuktspärr vid husbyggen, t.ex. mellan husgrund och syllstock. Björknäver var tillsammans med trätjära fram till 1600-talet en av de största exportprodukterna från Norden.

Inom slöjden har man tampat burkar, flätat kontar, fat, skor och korgar. Nävret har använts till sulor i skor, näversänken och flöten. I Nordamerika använde indianerna näver till sina kanoter. Anledningen till den stora variationen på produkter kan vara nävrets motståndskraft mot röta och svampangrepp, förmågan att bevara lukt och smak i föda, att det inte släpper igenom vatten och att det flyter. Om nävret skördas försiktigt tar inte björken så stor skada och kan överleva, efter lång tid får björken nytt näver, det är dock av sämre kvalité. Björk finns i hela landet, därför borde man kunna få tag på slöjdnäver lokalt i hela landet, höga krav ställs dock på kvalitén för slöjdnäver och därför importeras mycket näver från Ryssland för att tillgodose behovet.

Näver innehåller tjära och antänds lätt. Det brinner lätt och länge och är därför utmärkt att tända en brasa med. När näver brinner uppstår en svart rök på liknande sätt som när tjärstubbar brinner. Den tjära som finns i näver kan utvinnas genom torrdestillation på samma sätt som man utvinner trätjära ur ved. Tjära som utvinns ur näver av god kvalité blir en prima produkt som kan användas till lädersmorning och träskydd. Om man blandar björktjära med bivax så får man s.k. ryssolja som användes som lädersmorning. Benämningen ryssolja kommer av att många ryssar använde den och den starka doft den hade.

Om man håller ett stycke näver över elden så kommer näveroljan ut. Förr i tiden skrapades oljan ihop och tuggades till dess det blev en seg massa, som användes som lim. I Västerbotten kallades det neverkwe. Limmet användes redan under stenåldern till att fästa pilspetsar på skaften. Det har även använts till att laga porslin med. Nävrets limämne används också vid tillverkningen av näverlurar och till knivskaft.

Näver består av korkvävnad och är det yttersta vävnadsskiktet i trädets bark. Det näst yttersta vävnadsskiktet kallas silvävnad. Korkvävnaden består mest av döda korkceller med inlagrat korkämne (suberin) och vax. Detta gör att vatten och gaser har svårt att tränga igenom nävret, det tar därför inte heller upp vatten nämnvärt. Cellerna kittas ihop med barklignin vilket bidrar till att göra nävret tätt. Förekomsten av suberin i nävret gör det motståndskraftigt mot bakterie- och svampangrepp. Näver innehåller dessutom många hartser, vilket gör det än mer beständigt mot röta. Det förekommer betulin i nävret, en sorts terpentin som ger den vita färgen.

Nävret har inte några kända negativa effekter när man slöjdar i det.

På en avverkningsmogen björk kan näver ge större intäkt än resterande del som massaved (Träcentrum).

Text: Göran Posthuma, länshemslöjdskonsulent i Jämtland, 2011
Foto: Heléne Wallin
 

 

 

ARTIKEL - Den fantastiska ullen

Ull. Fotot: Heléne Wallin

Ull. Fotot: Heléne Wallin

”Tag inget med dig utom minnen. Lämna inget utom fotspår” står målat på en husvägg i sydvästra Himalaya. Det är även mitt recept för hållbarhet. Men jag vill också lämna minnen hos dig, insikter, kunskaper som ger glädje. 

Tänker man så, kan man gärna jobba med ull. Fibern som kommer ur intet – regn, jord och solsken – och blir jord igen när du inte längre vill ha den. I ullens minimala miljöpåverkan ingår, att den låter dig skapa meningsfulla ting utan hjälpmedel. När du spinner ihop fibrer till garn krävs inget lim – de hålls ihop av sin egen friktion. Fibrerna i mitten hålls fast av fibrerna du virar runt garnets utsida. Men vad håller utsidans fibrer? Jo, lagom mycket rollbyte – fibrerna på utsidan ska vara mittenfiber på ett annat ställe innan de tar slut. Därför måste kort ull spinnas tätt, medan långa ullsorter kan spinnas löst och ändå bindas i garnet.

 Du kan spinna ullen till garn med inget annat än fingrarna. Vill du ha mer snodd, kan du rulla garnet mellan handflatorna. Jag såg en fåraherdes händer rulla två garner samtidigt – han såg till att de rullade ett par centimeter ifrån varandra. Först när handrörelsen skulle vända lät han garnerna mötas så att de blev rullade runt varandra på tillbakavägen – tvåtrådigt garn med ett handgrepp!

Men du kan strunta i spinning! Ullfibrer är som ouppfostrade hundar som inte lärts lyda – de tar egna initiativ. Lura dem att krypa dit du vill! Fibrernas fjäll gör att de rör sig lättare åt rotens håll än spetsens, särskilt om de är våta. Lägg dem lagom lösa, tryck dem fram och tillbaka. Fibrerna kryper mellan varandra ”som blinda maskar” tills de helt trasslat ihop sig och aldrig mera kommer loss. Så tovar du stark filt till bruksföremål.

 Du använder bara händerna när du flätar, eller hur? En etiopisk bypräst visade mig hur han la ut manslånga trådar bredvid varandra på marken, sedan använde han två nystan av annat garn för att fläta tvärs över alla mittpunkterna. Han fortsatte fram och åter tills alla trådarnas ena halva bundits in. Då återgick han till mitten och flätade åt andra hållet. Det blev en filt – vävd utan vävstol.

 Men när du vill mer än handen kan, ska redskap till. Kardans tusen fingrar, rockens snurrande ten, vävstolens hundratals solv. Ullslöjdens redskap kan göras i trä, med några få detaljer i metall eller skinn – typiskt småskalig hårdslöjd, med chans för kunskapssamspel mellan redskapsslöjdare och brukare.

Ullslöjden påverkar inte det globala klimatet. Men mikroklimatet tätt intill dig kan påverkas drastiskt – till det bättre! Ullplagg håller dig varm i rå kyla. Och skyddar vid brandtillbud, eftersom ullen är svårantändlig. Ulltextilier dämpar också ljud i hem och kontor. Använd strumpor av ull medan du samlar minnen och sätter fotspår i världen, så håller du hälarna unga – så bra mår huden av ull!

Text: Alan Waller, maj 2012
woolalan@telia.com
Foto: Heléne Wallin

ARTIKEL - Den hållbara linfibern

lin.jpg

Linneskjortan svalkar skönt en varm sommardag. Den kallmanglade linneduken riktigt glänser på bordet. Varför är det så? Och varför kan man säga att linnet är både hållbart och bra för miljön? Text: Gunilla Mattsson.

Svaret hittar man i linfiberns uppbyggnad. Linet, en bastfiber av cellulosa, kommer från linplantans stjälk där fibrernas uppgift är att stadga den tunna stjälken. Linfiberns minsta beståndsdel, elementarfibern, är 3–4 cm lång och bara några hundradels millimeter tjock med spetsade ändar. Dessa raka elementarfibrer är tätt och starkt hopkittade till långsträckta fiberband som ligger som ett nät i ytterkanten längs hela linplantans stjälk. Om man tänker sig en bild av stjälken i genomskärning ligger linfibern som buntar ytterst i en ring. De kan liknas vid en armering som gör att den smala, långa stjälken verkligen kan stå upprätt när den växer på åkern.

De långa sammanhängande fiberbanden och de raka, smala linfibrerna gör att linet är lätt att spinna till släta, fina garner. De finaste garnerna är våtspunna. Vid maskinspinning väter man fibersträngarna och sträcker dem samtidigt som tråden spinns. Då dras linfiberbanden isär något samtidigt som de spinns samman tätt till en slät och jämn tråd. När man spinner på spinnrock fuktar man linfibern genom att väta fingertopparna med saliv eller lite ljummet vatten och dra längs linfibern, också det för att garnet ska bli slätt. Men vid spinnrocken utsätts inte linet för lika hård belastning, vilket gör att det handspunna lingarnet ofta håller bättre.

Med en varsam hantering vid beredning, spinning och vävning och vid skötsel av de färdiga textilierna håller linnet länge. Den glatta fibern gör att linnet inte drar till sig smuts. När man kallmanglar linnedukarna och linneservetterna förstärks den glatta ytan – det ger förutom en vacker glans också en yta som stöter ifrån sig smuts. Det innebär att man inte behöver bearbeta linnet så kraftigt vid tvätt och inte heller använda starka tvättmedel. En skonsam hantering gör också att linnet håller längre.

Det lingarn och det linne vi kan köpa idag har odlats och beretts utanför Sveriges gränser. Det är nästan 50 år sedan det odlades och bereddes spånadslin i stor skala i vårt land. Hur bra är det då att använda linne? Den konventionella linodlingen använder konstgödsel och ibland kemisk ogräsbekämpning. Ekologiska odlingar förekommer om än i begränsad utsträckning. Ett steg för miljön är att köpa lingarn och linne med märkningen Bra miljöval. Idag är märkningen i två delar – Bra fibrer och Bra beredning. För att märka linet med Bra miljöval krävs att kriterierna för Bra beredning uppfylls. Det innebär att hanteringen vid rötning, beredning, spinning och färgning måste klara uppställda miljökrav.

Linne är både vackert, starkt och hållbart. En annan fördel med linnet är att linfibern kan dra till sig ganska mycket fukt utan att kännas våt. Det ger ett extra plus till linneskjortan en varm sommardag.

Gunilla Mattsson 2011 -11- 24

 

ARTIKEL - Miljövänlig limfärg

Limfärgerna har hamnat i bakvattnet av moderna vattenburna färger. Fördelarna som finns vad gäller miljö- och hälsoaspekter borde göra att de användes mer. Text: Jan-Erik Eriksson.

Har man en gång provat limfärger, inser man hur användbara de är. Dessutom
både billiga och enkla att själv tillverka. Vit limfärg består av lim, krita och vatten.
Limmet kan vara animaliskt eller vegetabiliskt, ofta ett cellulosalim. Krita kan man
köpa i säck till liten kostnad, den vackraste nyansen ger malmökritan. Vill man
göra en kulört färg ersätter man delar av eller hela mängden krita med pigment.
Vackra pastelltoner får man med en mindre mängd pigment i den vita färgen.
Blanda och se! En hårtork skyndar på torkningen när man provar sig fram.

I äldre tider målades olika dekorationer med limfärg, bland annat i Grisaillemåleri
– olika gråtoner med skuggor och ljusdagrar imiterande skulpterade och profilerade
ytor. Det finns fortfarande välbevarade interiörer i historiska byggnader.

Limfärg passar till målning inomhus – tak, väggar och föremål. Vill man måla en
dekor eller använda schabloner ovanpå ett limfärgsskikt ska nästa skikt alltid vara
limsvagare. Sätt till mer vatten. Man måste vara f lyhänt och veta var penseldragen
ska ligga. För många drag med en våt pensel på samma yta löser upp den redan
målade. Eftersom färgen är vattenlöslig tål inte heller den färdigmålade ytan vatten,
fett eller hårdhänt hantering. En annan nackdel är att färgen är en färskvara.
Limmet ruttnar efter ett par veckor. Därför bör man bara tillverka den mängd färg
som behövs för tillfället. Limmet och kritan kan däremot förvaras torrt i åratal.

En variant på limfärg är så kallad emulsionsfärg där en del av vattnet är utbytt mot
linolja. Oljan emulgeras med såpa och ger en mer vattentålig färg. Det finns även
andra emulsioner, i äggoljetempera används exempelvis ägg. Tusch-, akvarelloch
gouachefärger har lim som bindemedel.

Vid målningen använder man plafondpensel, fyllig elementpensel och större
anstrykare. Penseln ska kunna hålla en stor mängd färg. För mindre tecknade
detaljer måste penseln ha en fin spets. Underlaget man målar på kan gärna patenteras
med en mager oljefärg. Papper kan man förlimma för att det inte ska bli för
sugande. Förr eller senare kan man behöva måla om. Eftersom limfärger bara kan
målas med några få skikt på varandra måste man tvätta bort färgen före ommålningen.

I Hantverkets Bok–Måleri och i böcker av Lena Nessle och Pontus Thunander kan
du läsa mer om olika färger. På Slöjd och Byggnadsvårds webbplats finns recept
till limfärger.

Hoppas att du blir inspirerad att använda miljövänliga och billiga färger. Lycka till!

Jan-Erik Eriksson, juni 2012
Studio Västsvensk Konservering

ARTIKEL - Hampa en förnybar resurs

Hampa (Cannabis Sativa L) är en kulturväxt för framtidens hållbara
utveckling. Text: Git Skoglund.

Hampans nordiska kulturhistoria är en kombinerad odlings- och textilhistoria. Här
har vi huvudsakligen använt den som spånadsväxt. I f lera andra länder har hampa
också använts i papperstillverkningen. De nyttiga hampfröna har använts till djuroch
människoföda men också till lampolja och fernissor. Alla hampväxter innehåller
större eller mindre mängder av det psykoaktiva ämne THC.

Den moderna hampan kallas för industrihampa och får enbart odlas efter godkännande från
Jordbruksverket. Hampan har fått nya användningsområden, främst som byggoch
isoleringsmaterial, men också för bioenergi och papper. Industrihampan i Europa
ska främst ge en stor avkastning av fibrer och vedämne, därför är den fibern
inte lämplig för finare textilier.

Hampan kan bli upp till fyra meter hög. Förutsättningen för att den ska ge en bra
avkastning är att jorden innehåller kalk, kväve och fosfor. Traditionellt har hampan
odlats på mineraljordar, myrmarker och andra kalk- och kväverika jordar. Hampans
stjälk är kraftig. På toppen finns en tät bladförgrening som innebär att solens
strålar inte når ner till marken. Det medför att ogräs inte får fäste, därför behövs
ingen kemisk bekämpning.

Alla delar av växten kan användas. Hampans fibrer och ved är starka och samtidigt
mycket lätta. Den kombinationen utnyttjas i kompositer för att minska vikten
på komponenter inom tåg-, f lyg- och bilindustrin. En fördel är att styrkan kvarstår
även vid stora temperaturväxlingar. Inom byggområdet används hampans vedämne
som armering i cement, lera eller kalk. Hampans fibrer har f ler positiva
egenskaper – hög draghållfasthet, bra mögelmotstånd och smutsavvisning, de är
värmeisolerande och motverkar UV-ljus. Fibern absorberar lätt fukt och torkar
snabbt. Även små inblandningar med fiber, vedämne och frö kan höja kvalitén avsevärt
i konventionella produkter. Efter användning kan hampan dessutom snabbt
återgå till det naturliga kretsloppet.

Traditionellt har hampa inom slöjdområdet använts till garn i vävnader av olika
slag. Idag tillverkas industriella garner och hamptyger främst i Kina. Det finns
både långfibriga och kortfibriga garner. Den kortfibriga hampan har cottoniserats,
genom enzymrötning har fibrerna gjorts kortare och smidigare. Fibrerna kan då
lättare spinnas maskinellt, men det medför att draghållfasthet minskar i det färdiga
garnet. Hampans fibrer och ved kan blandas med lera eller cement för formgjutna
konsthantverksföremål. Fibrerna kan också brukas som stoppning vid möbeltillverkning.
Hampolja oxiderar snabbt, den kan därför med fördel blandas med
färgpigment i målarfärg både inomhus och utomhus.

Ja, hampa är en mångsidig växt.

Git Skoglund, maj 2012
info@gitskoglund.se

ARTIKEL - Växtfärgning, ett alternativ till syntetfärger

I mer än hundra år har vi använt syntetiskt framställda textilfärger. Innan dess användes växter, insekter och  snäckor samt olika metallsalter. Idag finns ett stort intresse för växtfärgning och  vi kan se fram emot en spännande utveckling inom området.

Växtfärger, eller mer korrekt, naturliga färgämnen, har en annan karaktär än de syntetiska. De innehåller flera enskilda färgämnen som gör det färgade materialet skimrande och intressant att arbeta med. Växtfärgerna har fått ett oförtjänt rykte om sig att vara milda, kulörsvaga och lite tråkiga. Men det går att få fram starka, klara färger genom att använda ett ljust material, färga i lämplig temperatur och under rätt tid, plocka växterna vid rätt tidpunkt och använda tillräcklig mängd färgämne. 

Norden har vi i tradition mest färgat ullgarner och ylle, lin och linne i mer begränsad omfattning. De animaliska fibrerna är lättast att färga, silke allra lättast. I äldre färgningsrecept förekommer en del giftiga kemikalier som växtfärgare tagit bort för länge sedan. Idag strävar vi efter en så låg kemikalieanvändning som möjligt. Vissa mineralsalter behövs dock för att få färgerna att binda till fibrerna och bli hållbara. Alun är och har varit det allra vanligaste betmedlet. Järn används för att göra färgen mörkare. Man kan även färga i järngryta eller koppargryta för att få något dovare nyanser. Sura ämnen som vinsten och ättika och basiska som pottaska används också vid färgning och nyansering. Färgar man lin och bomull krävs dessutom garvämnen eller att man använder garvämnesrika växter.

Att växtfärga är så mycket mer än en färgningsteknik. Där ingår många andra kunskapsområden – botanik, färglära, materiallära, kemi, mikrobiologi, historia, kulturhistoria, etnologi, miljökunskap. Och interkulturella perspektiv – det finns stora likheter inom färgning världen över.

Idag är det bråttom att rädda den kunskap om färgning med naturliga färgämnen och färgväxter som finns kvar och med dess hjälp återerövra kunskap som gått eller håller på att gå förlorad. Glädjande nog pågår många internationella projekt, ofta tvärvetenskapliga forskningsprojekt, där traditionell kunskap möter modern teknologi som resulterar i innovationer som vi bara har sett början av.

Mångåriga projekt med färgväxtförädling, småskalig odling och extraktion har redan resulterat i att det idag finns växtfärgsextrakt för både hantverksmässig och industriell färgning i Europa. Ett intressant alternativ till syntetfärgerna. Ännu i begränsad omfattning men en positiv början mot en hållbar utveckling .

Text: Mia Olsson,  oktober 2012
mia.h.olsson@gmail.com
Foto: Pia Jägstrand

 

FAKTA - Tagel

Tagel är ett slitstarkt material som utvinns ur hästars man och svans och nötkreaturs svansar. Det är ett så kallat hygrokoptiskt material – det har förmågan att ta upp och avge vatten. Olika sorters tagel har olika användningsområden.

Read More

FAKTA - Giftiga träslag

Gullregn. Foto: Heléne Wallin

Gullregn. Foto: Heléne Wallin

Gullregn

Inom släktet Gullregn finns två arter:  sydgullregn (L. anagyroides) och alpgullregn (L. alpinum). Bägge arterna har sitt huvudsakliga utbredningsområde i mellan- och sydeuropa. Den kan dock sprida sig spontant även till våra breddgrader. I våra trädgårdar planteras vanligen en hybrid mellan de två arterna hybridgullregn (L. ×watereri). Gullregn är en mycket uppskattad prydnadsväxt som blommar intensivt och vackert på försommaren.

Det sega och hårda träet har länge framhållits som vackert och lämpligt till slöjd- och snickeriarbeten.  Hela växten är dock giftig. Giftigast är växtens frön som bildas i baljor, liknande ärtskidor, efter blomningen. Om frön eller blommor äts framkallas illamående och kräkningar. Stora mängder kan orsaka medvetslöshet. Vid bearbetning av träet kan allergiska reaktioner uppstå av spån och damm. Undvik hudkontakt med spån och damm, framförallt från färskt material av gullregn. Om någon äter mer än 5 frön eller stoppar andra växtdelar i munnen bör giftinformationscentralen kontaktas för rådgivning. Ring 112 och begär giftinformation.  Föremål som tillverkats av gullregn är olämpliga att använda vid all typ av kontakt med livsmedel.

Idegran

Den enda art av idegran som är vildväxande i Sverige är (Taxus baccata). Idegranen växer långsamt, men den lever desto längre. Man uppskattar att den kan bli upp till 2000 år inom sitt huvudsakliga utbredningsområde som är södra, västra och centrala Europa, nordvästra Afrika samt mindre Asien och norra Iran. I Sverige växer idegran vilt i Götaland. På östkusten är den härdig ungefär upp till Gävle. Även på Öland och Gotland finns tämligen stora bestånd. Den är fridlyst i tio län. Idegranen blir som ett litet till medelstort träd vars blad (barr) är gröna året om. Det kan bli 10–20 meter högt. Barken är tunn, mjuk, brun och fjällig. Barren är lansettlika, platta och mörkt gröna; ovansidan av barren är glansiga medan undersidan är matt. De blir 1–4 cm långa och 2–3 mm breda. De sitter arrangerade i spiraler runt kvisten.

Idegran har ett hårt och starkt virke som är eftertraktat för snickeri. Ytan kan poleras till hög glans. Svartpolerat kallas det tysk ebenholtz.

Virkets styrka och seghet gör att det gärna används till att tillverka långbågar (pilbågar). Under medeltiden skattades idegransbestånden hårt i England just för tillverkning av långbågar.

Hela trädet, barren, den färska veden och dess frukter är giftiga, dock inte själva fruktköttet, utan endast fröna i frukten. Honkotten är den del som har den giftiga kärnan (fröet). Varje kotte innehåller bara ett frö som omges av ett köttigt fröhylle som blir en rund, mjuk, starkt röd bärliknande frukt, 8-15 mm i diameter. Den röda färgen gör att de ser goda ut. Om någon ätit fler än fem frön av idegran skall Giftinformationscentralen kontaktas omedelbart på telefon 112, begär giftinformation. Förtäring av idegranens frön kan ge magbesvär, i vissa fall hjärt- och allmänpåverkan.

Hästar är extra känsliga för idegranens gift och tidigare har utrotningsförsök gjort intill beteshagar för husdjur.

/Lars Petersson och Thomas Lööf, maj 2012

FAKTA - Silke

Under sitt månadslånga liv lever silkeslarven av mullbärsblad och ömsar skinn många gånger. När det är dags att förpuppas spinner larven in sig i en kokong av silkestråd.

Read More

FAKTA - Färg och miljön

Färg skyddar mot rost, röta, mögel och slitage. Med färg kan vi underhålla, reparera och återanvända våra bruksföremål och byggnader och därigenom hushålla med resurser och natur på ett bättre sätt.

Read More

FAKTA - Hampa

Hampans styrka, stora draghållfasthet och motståndskraft mot väta gör att det fått ett stort användningsområde inom repslageriet. Det passar bra att tillverka snören, rep, säckar, segelduk och fiskredskap av.

Read More

TIPS - Att torka och rötskydda virke

Katning är en metod som består av att man tar bort en del av barken på en växande tall för att på så sätt stimulera trädet att producera feta kådämnen i veden för att reparera skadan. Virket blir på så sätt mer motståndskraftigt mot rötangrepp.

Read More

FAKTA - Horn och ben

Både horn och ben är slöjdmaterial med lång historia. I bondesamhället – innan plasten slagit igenom – användes horn för att göra alla möjliga föremål: bägare, bestick, kammar, knivskaft, spelpjäser med mera.

Read More