Trä utomhus – hur klarar det sig från röta?

Trä binder koldioxid under sin livslängd vilket är positivt om vi beaktar växthuseffekten.

Att återanvända materialet gör livslängden större. För den egna plånboken, och egna arbetsinsatsen, vill vi väl gärna att det vi konstruerar fungerar så länge som möjligt. Om vi ser till våra förfäders kunskap om detta så visste de framför allt vilket virke man skulle välja. Kärnvirke av ek, lärk, tall eller alm var deras naturliga val vid konstruktioner som var i kontakt med väderlek och underlag som jord, grus och sten. För stolpar i jord valdes ofta en och skulle materialet vara i ständig kontakt med vatten så var alen ett utmärkt val.

För att ytterligare bättra på konstruktionsvirket kunde tallen ”katas” vilket innebar att man tog bort ytterbarken på trädet , dock inte runt om hela stammen, eller kapade av toppen för att trädet under ett 10-tal år skulle producera mera hartsämnen (för att läka skadan).

Vid sättning av stolpar i marken kolades ofta veden under mark och en bit upp. Detta kunde förstärkas med varm tjära blandad med sand för att fylla eventuella sprickor. Att ”klä” änden i marken med näver brukades också. Björknävern användes också som syllpapp mellan stock och sten eller som underlag för exempelvis torv vid takläggning då nävern har stor motståndskraft mot fukt och röta.

Under 1900-talet har flera experiment gjorts för att bevara träet undan röta. Man har penslat, tryckt och borrat in koppar, krom och arsenik m fl kemikalier. Idag är de flesta av dessa gifter borttagna i konsumentled och Eu arbetar för att få bort allt mer av dessa impregneringar. Då livslängden på träkonstruktioner är av stort intresse så forskas det en hel del på detta. Här finns bland annat värmebehandling som innebär att man hettar upp trä till 150-250 grader. Träets egenskaper förbättras när det gäller rötbeständighet och dimentionsstabilitet men de mekaniska egenskaperna försämras.

En annan metod där forskning pågår är att med hjälp av elektropulsteknologi leda svag ström genom fuktigt virke. Där hoppas man att ingen bakteriell tillväxt kan ske vid strömpulsning och att detta kan användas på redan befintliga byggnader och konstruktioner. För att driva dessa tror forskningen att det räcker med solceller.

Vi får väl hoppas att forskningen idag gör att vi kan få fram hållbara lösningar för ett så viktigt material som trä. Till dess kanske vi ska förlita oss till beprövade metoder och kvaliteter som våra förfäder gjorde. Använda rätt material för ändamålet. Kanske också våga se att trä är så viktigt för att binda koldioxid att det kanske är klokt att ibland importera material med god röt beständighet.